fredag 4 april 2014

Handblomma



Jag får ofta frågan vad man skall ha för handblomma till begravning.




Förr i världen var det endast mannen som hade en röd ros som sedan lades på kistan vid defileringen; dvs när man går runt kistan och tar ett sista adjö. Nu har både män och kvinnor handblomma. Vad man väljer kan vara högst personligt i min mening. Jag tycker vi skall följa våra hjärtan. Vad som känns för stunden. Den avlidne kanske hade en favoritblomma, eller du/ni associerar den avlidne med en viss blomma eller blomsterkänsla. Om du/ni är en bekant eller vän på lite längre avstånd är en klassisk ros alltid rätt och vacker. Dock går det lika bra att välja något eget  om man så vill tycker jag. Men känner du/ni er osäkra välj en ros i en vacker färg. Jag brukar undvika en grön kvist om det är en fin blomma i sig. Det är finast.


För några veckor sedan var jag på begravning och tog avsked av en underbar blomsterkvinna som jag lärt känna som frilans florist. Jag hamnade i hennes butik för några år sedan när de hade sjukskrivningar i blomsterbutiken. Vi fann varandra och gillade varandra omgående. Jag är tacksam att jag fick flera härliga stunder då jag fått hänga med Ingrid. Att jag fått ta del av hennes humor, historier, värme och blomsterglädje. Livet kan verka orättvist ibland tycker jag. Ingrid hann precis lämna över butiken till sin dotter för att ta det lugnare och börja pensionera sig och då får hon cancer. Alldeles för tidigt! Ofattbart att hon försvann på mindre än ett år. Så himla sorgligt. 


  
Den finaste blomman jag kunde tänka mig till henne var en helleborus plockad från mina krukor. Ingrid gillade blommor. Hon hade planerat både musik och blommor. För sådan var hon. Det var en helt fantastisk begravning. Ingen kista utan urnan stod på ett bord med ljus och blomsterbollar. Runt om bordet var det verkligen en blomsteräng för det hade hon önskat. Vår och sommarblommor i en härlig blommig kompott. Fotografier med Ingrid och hennes barn och barnbarn stod runt om i Djurgårdskyrkan. Denna underbara lilla kyrka med sina slitna trägolv. Det kändes intimt och glatt sorgligt på något sätt. Akustik musik och sång - hennes favoriter. Gamla och nya godingar fyllde hela kyrkrummet och tårarna gick ej att hejda. Jag hörde hela tiden Ingrids röst inom mig och hennes skratt. En märklig känsla. Hon var liksom där. Min handblomma fick symbolisera allt jag kände för henne. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar